 |
| Ingermanlands flagga |
Vår goda vän Olga är ingermanlänning. Hon kan lite finska och är stolt över sina finska rötter.
Ingermanländarna härstammar från 1600-talet då Ingermanland blev en del av Sverige. Finska bondpojkar kom till området för att bruka jorden. Kyrkor byggdes och nya lutherska församlingar uppstod i takt med att det kom arbetare från Finland. Varifrån själva namnet ingermanland kommer vet man inte säkert. En teori är ån Inkere som är en sido-å till Nevafloden. Inkere-ån har i sin tur fått sitt namn efter fursten Jaroslav som på 1000-talet gifte sig med dottern av Sveriges tronfurste, Ingegerd. I slutet av 1600-talet var 75% av Ingermanlands befolkning lutherska finländare. Ifjol firade den Ingermanländska kyrkan 400 år, nämligen, den första lutherska församlingen grundades i Lempaala år 1611.
Den ingermanländska kulturen var stark, man ingick inte blandäktenskap och på 1800-talet grundade man finska skolor och föreningar. Söndagsskolarbetet blev viktigt i församlingarna och man höll skriftskolor och ordnade läsmöten.
Före revolutionen 1917 fanns det 32 församlingar och 170 000 ingermanländare bosatta i Ingermanland. Eftersom ingermanländarna var kända för sin företagsamhet och hade skapat fina jordbruk blev de måltavla för Stalins uppfyllande av jordbrukskollektiv. Man blev allt misstänksammare mot ingermanländare, den lutherska tron, språket och kulturen. Människor dödades eller blev bortförda och fick en stämpel i passet som andra klassens medborgare. Kyrkor stängdes, all finskundervisning förbjöds och de finska tidningarna upphörde. År 1942 var hela Ingermanland tömt på ingermanländare. Då kriget var slut fick de inte genast återvända till sina hemtrakter. Många for då till Karelen eller flyttade till Estland. Rauha som bor i Keltto och är 92 år berättade att då de kom tillbaka till sitt hus här i Keltto var det bebott av ryssar. De ville ta några äppel från äppelträdet på gården men blev bortschasade.
Många var också de som lämnade kvar på deporteringsorterna och byggde upp ett nytt liv där. Därför har det uppstått lutherska församlingar, som idag är över 80, runtom i hela Ryssland. Idag finns ännu spår av den ingermanländska kulturen. Några kan finska ännu och i en del församlingar hålls gudstjänsten till vissa delar på finska. Allt har förstås förryskats, många ingermanländare har flyttat till Finland, sedan det blev möjligt på 1990-talet, och den äldre generationen dör bort. Olga berättar att fastän hon är ingermanländare känner hon sig ändå rysk. Hon har gått i rysk skola och den ryska kulturen och ryska språket är närmare än den ingermanländska. Men framförallt syns de ingermanländska rötterna genom de lutherska församlingar som finns i Ingermanland idag. Ibland kommer frågan upp varför kyrkan ännu ska bära namnet Ingermanlands kyrka när de flesta församlingsbor idag är ryssar. Idag är också många olika folkslag representerade i församlingarna. Biskopen brukar ofta påpeka att Ingermanlands kyrka är till för alla. Jag tror att man vill bevara namnet och komma ihåg historien, förföljelserna, kamperna, svårigheterna, bönerna, väckelsen och återuppbyggandet; en tacksamhet till Herren för lågan som aldrig helt kunde släckas.
 |
Ingermanland år 1900
|
 |
| Denhär butiken hittade vi på vår arbetsresa i Karelen 2010 |
Igår var det fest i Keltto. Keltto församling firade med anledningen av att det gått 20 år sedan kyrkan byggdes. Festligheterna inleddes med högmässa. Kyrkan var fullsatt och förutom församlingsbor och bybor hade det också kommit gäster från Finland, bl.a från vänförsamlingarna. Högmässan började med procession och prästvigning. Barnen hade sin söndagsskola i källarvåningen som de vanligtvis har under varje gudstjänst, för att sedan komma med när nattvarden i kyrkan börjar. Församlingens egen kör och en manskör från Finland sjöng i högmässan. Efteråt var det mat för alla och festen fortsatte med uppvaktningar, musik och minnen. En dag fylld av glädje och tacksamhet!
