En volontär och två små hjälpredor

Bilist i Sankt Petersburg

Som bilist i Sankt Petersburg måste man vara uppmärksam, smart och snabb. Viktigt med vänlighet men ibland måste man tyvärr vara lite fräck för att komma nån vart. Med så mycktet  människor och så många bilar i rörelse känns det många gånger omöjligt att köra bil här.  
För inte så länge sen hamnade jag att stå mitt i en korsning med en spårvagn tvärs över vägen framför mej och bilar från alla håll i korsningen som tutade och trängdes. Lite längre fram pågick vägarbete och det var bara en fil öppen istället för två. Trafikljusen gällde inte längre, alla ville bara framåt, och resultatet blev kaos.  Där stod jag i 10 minuter helt fast för att sedan köra fram i snigelfart ännu i nästan en kilometer.

Köer uppstår så lätt, en liten trafikolycka där nån har kört på en bil bakifrån är det vanligaste man ser när man åker in till stan. Oftast kommer parterna överens om skadorna för att få det att gå smidigt, men ibland väntar man på polisen och då kan det ibland räcka flera timmar innan polisen är på plats. Jag bytte fil en gång i farten, en bil kom snabbt bakifrån i den andra filen och jag hann snudda i sidan på den. Vi stannade sidledes, jag öppnade rutan, var lite chockad och kom inte på något att säga. Mannen sa nåt om vad jag håller på med, hoppade in i sin bil och for iväg.  Jag ringde Andrej och märkte först då att jag hade en massa bilar bakom mej som ville framåt. Och först senare kom jag på varför han så kvickt åkte iväg. Här är regeln att den som kommer bakifrån alltid måste vänta och släppa fram den som byter fil. Bilisten hade hamnat att betala skadorna på min bil om jag så hade krävt, därför var han snar att smita. Men som tur var kom det bara någon enstaka ytlig repa på min bil. Men jag lärde mej att se efter ännu noggrannare när jag byter fil, vilket man gör ofta här.
En fint sätt som bilister gör här är att blinka med varningsljusen som tack när någon släpper fram en. Det gör alltid en glad bakom ratten när man får ett tack som svar.
 En gång har jag hamnat ut för polisen och böter. Polisbilen stannade mej, jag hade då ingen aning varför. Finska nummer och en kvinna bakom ratten, såklart. Men jag hade tydligen kommit över mittsträcket vilket är strängt förbjudet. Men här är det tyvärr många gånger inte så klara streck och lite dåligt skyltat. Dessutom kommer nya regler och trafiklagar med jämna mellanrum. Böter fick jag 3000 rubel, dessutom kallade han mej för huligan.....Huligan på ryska är lite på skämt, typ dumbom, men jag blev i alla fall lite sårad över polisens bemötande.
In i stan är det svårt att hitta parkeringsplats. Oftast när jag hämtade Timoteus från skolan följde jag andras exempel och stannade i följande fil bredvid bilarna som var parkerade vid trottoaren, lade på varningsblinkers och gick för att hämta Timoteus. Fungerade helt bra om man behövde p-plats för fem minuter.
Julius som är präst, höll gudstjänst i Sankta Maria kyrkan och när han skulle åka hem fanns inte bilen där han hade parkerat den. På platsen där han parkerat bilen hade man börjat föra bort bilar eftersom stället är inget parkeringsställe utan snarare en korsning med lite mera plats,(fast det alltid parkerats bilar där). Ifall man parkerat på fel plats är polisens bogseringsbil snabbt på plats. Att lösa ut bilen och betala en straffavift för felparkering blev att kosta 6000 rubel, ca 150 euro. Sen dess har vi hört flera bekanta som hamnat ut för samma tråkiga sak på samma ställe. Utan någon skyltning eller varning har man säkert förtjänat en hel del den senaste tiden där. Positivt förstås är att det finns inga parkeringsautomater in istan utom på särskilda inhägnade parkeringsplatser. Du får parkera gratis, bara du hittar en plats.  
Trafiken är ändå så farlig att här ser man sällan cyklister eller mopeder. Som fotgängare måste man vara försiktig  och alltid kolla fastän det är grön gubbe.
Men vi har våra skyddsänglar med oss, som skyddar oss från faror. Gud är god!

"Ty han skall ge sina änglar befallning om dig
att bevara dig på alla dina vägar.De skall bära dig på händerna,
så att du inte stöter din fot mot någon sten". (Psaltaren 91:11-12)

Vår solstråle

Vår Evelina som just fyllt två år är en duktig flicka och väldigt artig dessutom. Tack säger hon alltid när hon får något, "assågod" när hon ger något åt mej. " Tack mamma, de va ättegott" säger hon när jag lyfter henne ur matstolen. Kan du elpa mej? Kan ja få.....

Nu vill hon göra allting själv. "Ja kan" säger hon. Kan klä på sej, kan räkna till 10 redan, kan sjunga bä, bä vita lamm, kan säga meningar på både svenska och ryska.  Men så har hon ju också duktiga storasyskon som lär henne ett och annat. Ikväll var hon bara trött och grät när vi lade oss, " mamma ja lessen" sa hon och kramade om mej hårt.

 Tackar Gud för våra underbara barn!

Höst i luften

Hösten är här. Vi har fått ha fina höstdagar, t.o.m varma. Inte alls mycket regn. Vi har beundrat flyttfåglarna som flyger högt på himlen i plog, plockat gula och röda löv till skolan, kokat äppelsylt och beundrat sidensvansarna i rönnarna. Idag har jag kollat igenom barnens vinterkläder och skor från ifjol, vad som har blivit för smått, och vem som behöver få nya vinterskor. Ett tu tre kan kölden vara här. Förkylningarna har smugit sig på hos barnen. I morse var det Anastasias tur som vaknade med hes röst och täppt näsa. Här får man alltid många goda råd från alla håll om man är förkyld. Min kur är förutom att ge varmt att dricka, klyfta vitlök i små bitar och lägga på ett litet fat vid kudden när barnen somnat. Den kuren brukar hjälpa till vid förkylningarna!

Shuarsola

Idag har vi skickat iväg lite över en kubikmeter kläder och leksaker med en transportfirma till församlingen i Shuarsola. Också en hel del yllesockor rymdes med, som våra missionsvänner stickat i Finland. Shuarsola ligger i Marirepubliken, där största staden är Joshkar-Ola. I Marij El som regionen också kallas bor 48% ryssar och 42% marier. Marierna är ett finsk-ugriskt  folk, som talar ett eget språk, mariska. De fick Nya testamentet översatt till det egna språket år 2007.

Shuarsola är en liten by och församlingen som hör till Ural prosteri är en relativt ny församling. Sasha som själv är hemma från byn, är präst i församlingen och hans fru Anja sköter söndagsskolarbetet. Avstånden mellan församlingarna är långa i Ural och prästerna har ett ensamt arbete och därför behöver de allt stöd de kan få. Be gärna för deras församling och för dessa människor som ställt sig i Herrens tjänst för att sprida Hans kärlek och ljus vidare.